Dom säger ju att alla vägar bär till Rom. Så det finns många olika vägar att gå. Här kommer lite tankar från undertecknad när det gäller relation, lydnad och hur jag jagar in hunden. Det finns andra som har både mer erfarenhet och kunskap än vad jag har men för någon som har sin första stövare kan det kanske finnas något guldkorn att ta till sig.
Valpen
Grunden för livet med hunden tycker jag man lägger redan från den dag valpen hämtas vid ca. åtta veckors ålder. De första veckorna är valpen som mest mottaglig för fostran. Det den lär sig då sitter enligt min erfarenhet i hela livet. Naturligtvis måste det underhållas. Det är också under den första tiden som man har möjlighet att bygga grunden till relationen mellan ägare och hund. Här lär sig både valp och människa att lita på varandra.
Tiken är ju den bästa uppfostraren och hur hon gör när hon fostrar valparna är enligt mig det bästa tips man kan få. Hon ger kärlek och sätter gränser.
Det första jag lär valpen är att vänta vid matskålen till dess jag sagt varsågod. Jag lär också hunden att sitta på kommando. Inkallningsträning påbörjas också redan på detta stadium. Själv vill jag gärna att valpen går runt mig när den kommer och att den sätter sig på min vänstra sida. Det är lätt att lära in redan i valpstadiet.
Mina hundar får alltid gå lösa redan från valpåldern, de får hålla reda på mig istället för att jag håller reda på dem. Någon gång då och då under promenaden kallar jag in dem och när de kommer blir det mycket beröm och godis. Redan från början får hunden gå med ut i naturen och bli skogsvan.
Eftersom jag är något bekväm av naturen brukar jag alltid gå en valpkurs med hunden på brukshundsklubb eller liknande. Annars är risken att jag inte lägger tillräckligt med tid för att träna med valpen. All träning bygger relationen med hunden! Vartefter hunden växer och mognar brukar vi även gå någon allmänlydnadskurs tillsammans. Senare i hundlivet, under icke jaktsäsong lägger jag en del tid på att träna något annat med hunden. Exempelvis nosework, spår, rallylydnad eller något hunden och jag tycker är roligt. Förutom detta motionsträning, jag cyklar med mina hundar dagligen. Det kan även bli bad och simning.
Injagningen
Fundamentalt är ju naturligtvis att välja en ras som gillar att jaga det man vill och det ligger ju i generna. Mitt intresse är främst att hunden skall jaga hare men det är också okay om det finns rävintresse hos hunden.
Min första stövare var en Hamiltonstövare och jag har sedan hållit mig till den rasen. Jag är inte rasfantast men är mycket nöjd med den ras jag har så det finns ingen anledning att byta ras. De hundar jag har haft, har redan initialt haft intresse för främst hare men även räv. Ett par av dem hade jag nog kunnat styra så att de bara jagade räv men jag har haft mest intresse av att jaga hare så då har hundarna blivit harjägare. Av de hundar jag haft har ingen varit speciellt intresserade av klövvilt. Någon har varit rådjursren från början och de andra har varit lätta att få rådjursrena. Jag har aldrig behövt använda några bryska metoder. Jag har kopplat och lugnt och bestämt sagt att dessa djur jagar vi inte. Hundarna är så smarta att de märker när jag är nöjd eller missnöjd. Här tror jag att det grundläggande relationsbyggandet med hunden har stor betydelse. Jag har haft tur, jag vet att det finns individer som är svåra att få rådjursrena och där man får lägga mer energi i detta moment.
Mina jaktmarker håller mycket klövvilt och jag tror att det är en fördel när man ska få hunden att bli klövren. Det går i princip inte att släppa en hund här utan att de får kontakt med rådjur, älg eller vildsvin.
Hamiltonstövaren är i grunden en trygg och stabil ras. Det har funnits avarter med ett inte så stabilt temperament men aveln tycker jag har gjort att dessa nuförtiden är ovanliga. Endast en av mina stövare har varit nervöst lagd men det har bara yttrat sig i att hon inte har velat vara själv. Mot människor och andra hundar fungerade hon bra.
Tid
Vid injagning av hunden är tiden i skogen den faktor som är viktigast tror jag. Det är i skogen hunden får erfarenheter. Nuförtiden sedan jag pensionerat mig finns tiden, det är svårare att hitta tid när man förvärvsarbetar och har familj. Trots det går det naturligtvis att få till en bra hund.
Sök och kontakt
Det är ju lite av en fråga om tycke och smak. Jag tror att grunden för detta läggs av föraren. Men hundarna är också individer. Min första hund gick jag alldeles för mycket med, vilket resulterade i ett trångt sök. Det var också så att det var mycket viltrika marker vilket gjorde att det satt en hare i var och varannan buske. Kontakten med mig som förare var däremot väldigt god.
Zack II har jag jagat in delvis på andra marker i norra Sverige där inte hararna sitter lika tätt. Från början hade han ett idealiskt sök med bra kontakt, han kom in var tjugonde minut och låg ute ca. 500m på söket. Nuförtiden har det dock övergått till ett allt för självständigt sök och han kan dra iväg upp till två km på söket och kommer endast in till mig sporadiskt. Hare tar han nästan alltid upp men när jag är i Småland och jagar kan det vara två grannmarker bort. Inte så bra, och han kunde sökt ut bättre i närområdet. I princip tycker jag inte att man skall hämta en hund utan de ska ta sig tillbaka till föraren. Vilket i GPS-ens tidevarv innebär att man får vänta, man vet ju alltid var hunden är. (Skall erkännas att jag i Zacks fall har tummat på denna princip på grund av dåligt tålamod och att jag vill lyssna till drevet).
Lille Jäger har börjat bra, han har ett i mitt tycke lagom sök och bra kontakt med mig. Han kommer alltid tillbaka, fortfarande dock i bakslag vilket kan ta tid. Zack II hittar så han genar oftast tillbaka.
Slagarbete
Det vill säga tiden ifrån det hunden får slag till dess han reser viltet. Till största delen tror jag detta beror på hundens medfödda egenskaper. Men beror också på träning och väderlek. Det vill säga vittringsförhållanden. Trots att mina två nuvarande hundar är närbesläktade har de helt olika sätt. Lille Jäger är mycket spårnoga och den gamle sorterar slag, han bryr sig inte om svaga slag utan ringar tills han hittar bättre. Båda två får upp haren men det tar längre tid för Jäger. Jäger har ju inte lika mycket erfarenhet, det ska bli intressant att se om han utvecklar sin teknik vid slagarbetet eller om han alltid kommer att vara spårnoga.
Drevet
Även här skiljer sig tekniken åt hos mina hundar. Precis som vid slagarbetet är lille Jäger mer spårnoga, även om det blåser går han på slagen och inte i vind. Zack II driver i vind när det är bra vittring och kan ibland bli lite slarvig med många småtappter och ringningar som en följd av det. Han är snabb, håller dubbla drevhastigheten jämfört med lille Jäger. Vid goda vittringsförhållanden går det som tåget och är en fröjd att följa, men det är även hans svaghet. Förmågan och skickligheten att hålla haren på benen tror jag dels är arvbart dels en träningssak. (Sedan finns ju noskvalster, halsinfektioner mm som kan påverka drevförmågan).
Tapptarbete
Detta innehåller ett flertal delar. Hur lång tid hunden lägger ner på detta arbete tror jag beror på medfödd och förvärvad jaktlust. Här är det viktigt att vid behov som förare stötta unghunden. Hur effektivt tapptarbetet blir tror jag beror på flera faktorer, som vittringsförhållanden, hundens erfarenhet och vad haren hittat på. Och haren kan hitta på diverse olika saker! Ibland tror jag att hundarna lär sig lite avarter, dom är inte dumma och har ett gott minne! Om de exempelvis en gång lyckats med att hitta haren vid upptaget igen, provar dom detta förfarande fler gånger. Ibland går det bra och ibland tar det bara tid.
Harpiskens Jaktblogg 